Åååååååh....! Han är så himla fin, o konstig, o fantastisk.. Det är så underligt att umgås med en männniska man inte har någon koll på men som man bara vill vara nära. Han sa att jag var väldigt söt. Jag sa att han var gul. Vadå gul!? Det finns ju ingen som fattar vad jag menar med det... En gång för många år sedan sade en pojke till mig; -Liza, du är så rosa! Det kan vara något av det finaste någon sagt till mig eftersom både han och jag visste att det inte var färgen rosa han pratade om.
Nu har vi haft tre dejter och det blir bara mer och mer nervöst. Höll på att kräkas på tåget på väg upp mot Lerum. (Tur att jag lärt mig lite yoga-andning.) Att han är ännu mer nervös och skickar det rakt in i mig gör det inte bättre. Det borde vara tvärtom. Att det blir lugnare och lugnare, men nej.
Så vad händer nu då? När blir man ihop? Hur blir man ihop? Kan vi bli ihop? Vill vi bli ihop?
Jag hatar att jag ska bli så konstig.
Tror han gillade blomman ändå...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar