Ska jag sms:a? Ska jag inte sms:a? Ska jag ringa? Nej, nej, nej herregud. Det vågar jag inte. Men han verkar ju gilla mina sms. Han har ju t.o.m. skickat mms!? Det skulle jag aldrig göra haha.. Men han kanske jobbar och då kommer jag störa. Fast jag blir iof aldrig störd av ett sms. Speciellt inte från honom.
Ja.. så har dagen tett sig. Och så som det snurrar på, inne i mig, verkar jag ju onekligen MYCKET intresserad. Stackars Hanna. Jag skulle ju i och för sig inte vara mig själv om jag inte föll för en snygg, lång, rufsig skejtare. Ellerhur? hehe..
Fick ett samtal av faster-faster sent igår. Hon lämnade ett mobilsvar fyllt av oro och rädsla. Käcka mamma hade skrivit ett brev till henne och sagt att jag hade fått en diagnos. Har ingen aning om vad hon hade skrivit men jag fick ju helt sonika ringa upp faster-faster efter jobbet idag och förklara. Så under promenaden hem från Betty lugnade hon ner sig och frågade till sist, som alltid, "-Hur går det med kärleken då?" Jag berättade om dejten och hon blev hur glad som helst. Haha.. och sa: "-Nu får du släppa till lite, var inte så hård mot honom. Pussa på honom lite sådär, så blir han glad." Sen skrattade hon, som bara hon kan, och jag lovade att försöka, bara för hennes skull. (behöver iof ingen övertalning i puss-frågan)
När vi hade pratat klart hade jag fått ett sms där han frågade om jag vill ses imorgon efter jobbet.
LÄTT!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar