Idag hade Martin och jag ett långt, välbehövt samtal. Det var längesedan någon drog ner mitt tempo tillräckligt mycket så att jag verkligen kunde höra mina egna tankar. Inte för att vi kom fram till något speciellt men det känns som att jag krisar. Lite sen 30-års kris månne?
Eller är det bara ett sår i min kevlarsjäl?
Troligtvis det senare.
Kvällen har spenderats framför spotify vilket resulterat i att jag, just i detta nu, vill stå högt uppe på ett berg, med den här låten på högsta volym i lurarna, och skrika!
Jag kan som inte andas..
meen... istället för att klättra i berg mitt i natten, sitter Robin och jag i soffan, dricker te, surfar, lyssnar på musik och bara är.
Funkar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar